Senaste inläggen

Av Julia - 14 maj 2018 16:14

Välkommen till dig som läsare och till mig själv som äntligen ska börja blogga på riktigt här på bloggplatsen.se. 
Jag kommer öppenhjärtligt och personligt skriva om min psykiska ohälsa. Kommer beskriva hur den påverkar mig och min vardag men också hur den påverkar min familj och vänner. 

Jag har ptsd  ångstproblematik, boderline, återkommande depressioner. 
Fått mina diagnoser i vuxen ålder men jag har alltid misstänkt att jag har någon diagnos då jag upplevt att jag alltid vart annorlunda fr alla andra. Alltid dragits till andra personer som har haft svåra problematiker av olika slag. Troligtvis har jag känt mig mest hemma blanda dem, även om vi haft olika problematik. 
Jag har alltid haft många människor omkring mig, uppvuxen i  en stor familj, alltid haft ytliga relationer till en massa personer. Men mitt bland alla dessa har jag ändå känt mig så ensam. Det är den värsta sortens ensamhet; att vara ensam mitt i en cirkel av massa människor. Min familj har alltid funnits där men ändå har min känsla vart ensamhet. Kanske för att jag haft svårt att öppna mig inför dem. Hållt mycket inom mig. Inte vågat eller inte orkat ta steget till att berätta hur jag mått. 
Den ständiga kampen att få hjälp av psykiatrin har vart återkommande under alla mina vuxna år. Av psykriatrin har jag lämnats ensam. Det har också lett till att jag har hamnat i helt sjuka situationer. Eller egentligen inte hamnat i, utan mer skapat dem. Det har vart det klassiska ropet på hjälp som ingen hört. 

Min man och min familj får utstå en del pga mina ojämna sinnesstämningar. Just nu har jag tex dödsångset. Tänker flera gånger om dagen på döden. Att jag kommer dö. Att någon i min familj kommer dö. Jag vet inte vart det kommer från, ingen är sjuk eller ens nära i ålder att kunna gå bort. Jag funderar inte på att ta livet av mig, utan jag bara tror att jag en dag inte kommer att vakna. Jag har ångest på kvällarna för att jag måste sova, för rädslan att inte vakna igen är så stark. 
Döden skrämmer mig. Bara att jag skriver om det nu får mig att gråta. Samtidigt som denna känsla i perioder övertar mycket av min tid så lever jag inte som att varje dag vore den sista. Mitt liv är impulssivt, lever visserligen för stunden, men inte på grund av rädsla för döden utan mer för att jag inte orkar planera eller vara långsiktligt. Eller orkar kanske jag gör men jag kan inte tänka långsiktigt. Min hjärna tänker att jag kan tänka längre än näsan räcker, men ändå så är mina handligar alltid impulsiva och oplanerade. Inte alltid. Men ofta. 
Jag vill veta vad som händer när vi dör. Jag vill veta att om någon i min närhet dör att hen får det bra. Jag vill helst att hen ska se mig från himlen och se min sorg ifall att jag inte hunnit berätta hur mycket jag älskar hen. 
Jag är så rädd för döden att ibland känns det som jag glömmer bort att leva. Jag vill så hårt det bara går hålla i alla omkring mig. Inte släppa dem. Men mitt i det så glömmer jag bort att berätta hur mycket dem betyder. Jag har fullt skå att hålla koll på dem. Döden är det vidrigaste jag vet. 

Jag vill dö före alla andra så jag slipper känna sorg. Jag vill inte dö nu. Jag vill tydliggöra att jag inte vill ta mitt liv. Men ingen närstående får i min värld dö före mig. 
Blev mycket skrivade om döden nu, men det är såhär min blogg kommer att se ut. Jag skriver om det som kommer upp i mitt huvud just för stunden. 

Nu ska jag torka mina tårar, snyta mig och försöka komma på banan igen. 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Maj 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards